Skydda jag barnet eller mig själv?
Jag läser på många forum att det är många föräldrar som aldrig skulle kunna tänka sig resa iväg till ett annat land eller sova på hotell, äta på restaurang mm, pga att deras barn har någon form av matallergi. Att de är så beskyddande av sina barn att de inte låter dem gå på kalas, äta borta, åka på semester mm. Och det är inte konstigt att många föräldrar aggerar på det här sättet när de har ett barn med en allvarlig allergi, men ibland kanske de borde ta sig en tankeställare. Begränsar jag mitt barn för dens skull eller för min egna?
Jag har själv levt många år under detta beskyddande tak då mina föräldrar gick in i en helt ny outforskad mark när jag fick mina allergier i tidig ålder. Och jag förstår verkligen alla föräldrar, speciellt nu när jag själv blivit mamma, att man gör allt vad man tror är "rätt" när det kommer till att hålla sitt barn säkert och vid liv. Vilket det i många familjers vardag handlar om gällande allergierna.
Men om jag får prata som den extremallergier jag är utan att ni uppfattar mig fel, så kan jag bara säga att ni skyddar er själv mer än ni skyddar ert barn med allergin. Sorry men så är det.
Mina föräldrar gjorde verkligen allt vad de kunde för att hålla mig säker. De såg till så att risken för en allergireaktion var så liten som möjligt under min uppväxt och det älskar jag dem för. Men det blev även en begränsning i mitt liv vad vi som familj kunde göra och som har förföljt mig genom åren, även upp i vuxenlivet, i tron om att jag inte kan göra ditten och datten eftersom jag är allergisk.
När jag på senare år började utforska möjligheten att resa, äta ute och mycket annat som jag tidigare inte vågat, kan jag se att det hade troligtvis fungerar under min uppväxt med. Men att mina föräldrar kanske inte hade kunskapen eller modet att släppa på allergikontrollen.
Nu menar jag verkligen inte att man ska förminska allergins allvar på något sätt då det för väldigt många barn och vuxna är en fråga om liv och död. Jag menar bara att man som förälder ibland behöver våga låta sitt barn leva sitt liv till fullo utan att sätta stämpeln "allergi" på ungen. För många av barnen ser sig själva som "normala" med sin allergi och ser bara problemen som vi föräldrar ger dem genom vår rädsla.
Jag tror helt enkelt att många barns rädsla och egna begränsningar i livet pga deras allergi någonstans har börjat i oss föräldrar.
Varför skulle ni inte kunna åka i väg på en semestervecka till Spanien eller något annat roligt äventyr bara för att ni har någon form av allergi i familjen? Det handlar "bara" om att hitta modet, göra lite förundersökningar och ta med sig mediciner om olyckan skulle vara framme. I de länder jag har varit i har lokalbefolkningen varit väldigt accepterande gällande allergi och de gånger läkarhjälp har behövts så har jag inte haft något att klaga på över huvudtaget.
Jag vet att om man tidigare inte vågat göra något utanför sitt eget hem i rädsla att ens barn ska dö av sin allergi så är det här steget extremt stort. Jag vill bara att ni ska tänka på att inte stämpla ert barn för sin allergi och på det sättet begränsa era liv. Det finns otroliga möjligheter att gå på kalas, sova borta, åka på semester mm så länge man är öppen för att informera och lära omvärlden om just er situation.