Min Historia
När jag föddes var jag som vilket barn som helst. Jag var ett "normalt" stort barn när jag kom till världen och allt verkade super.
I den stunden när jag tittade ut, trodde nog inte mina föräldrar att jag skulle uppleva rädsla, panik, utanförskap och dödsångest varje gång jag skulle äta några år framåt.
När jag var lite över året började jag reagera på mormors katt, utveklade astma ochfick på min andra nyårsafton någonsin min första reaktion på jornötter.
Efter det började den spiralen av nya allergier och asmta att snurra. Jag fick mer och mer allergier för varje år som gick och astman visade extremt höga värden.
Så när jag var ca 14 år hade jag över 20 matallergier och ett stort antal andra allergier och en astma som inte ville stilla sig med mediciner.
Ni som har allergier eller astma kan säkert känna igen er när jag säger att när man är 14 år vill man bara passa in. Men det gjorde inte jag.
I skolan blev jag klassad som allergitjejen eller nöttjejen och rykted spred sig till och med utanför min egna skolas väggar. Barn på andra skolor viste vem nöttjejen var, gymnasieelever viste det och jag började förknippa mig själv med nöttjejen. Det blev min identitet. Den jag trodde att jag var.
Enda gångerna jag kände att jag passade in var när mamma och pappa skickade mig på läger med Unga Allergier. Alla barn som var där hade någon form av allergi eller astma. Jag kände mig inte ensam längre. Dock varade inte läger för alltid men jag hade alltid de två veckorna att se fram emot på sommarloven.
Men det jag hade trott var jobbigt innan var inget i gemförelse med det som kom sen.
Det riktiga helvetet började när jag gick i åttonde klass.
På min skola var det väldigt många som ansåg att det var gott att äta färska solrosfrön under skoltid för att sedan spotta ut skalen på golvet överallt. Och solrosfrön är en av de rödmarkerade sakerna på min allergilista. Solrosfrön kan alltså innebära döden för mig.
När jag då började reagera luftburet verje dag i skolan pga solrosfröna mina klasskamrater åt var mina föräldrar snabba med att konfrontera mina lärare och rektorer.
Skolan började sätta upp lappar om att det var förbud mot att ta med sig eller förtära solrosfrön under skoltid men det var svårt för skolans elever att följa.
Närstan varje dag jag tog mig till skolan fick jag åka hem med en allergireaktion. Min kropp klarade inte att stå emot längre.
Nya möten med lärare och rektorer genomfördes men det hände ingenting. Helvettet fortsatte tills den dagen rektorerna kom med skolans brillianta lösning. De kunde inte förbjuda elever att äta något under skoltid så de sa att jag fick byta skola om det var något problem. De slängde ut mig i stället för att ta tag i problemet.
Jag kunde inte längre gå till skolan, jag var inte längre välkommen till skolan enligt rektorerna som inte ville göra ett skit. Så resterande läsår av åttan spenderade jag hemma med en lärare och fick hemundervisning. Det var skolans lösning på mig som problem.
Jag kände mig i vägen, jag kände mig skrattad åt, jag kände mig utanför. Kontakten med klasskompisarna avtog och jag var nära på att ge upp totalt.
När vi fick dessa nyheterna från skolan om att jag borde byta skola började mina föräldrar leta efter en ny skola som kunde ha plats för mig inför nionde klass och som kunde ställa sig bakom nolltolleransen mot solrosfrön. Detta uppdrag visade sig inte vara det enklaste. De flesta skolor var fulla redan.
Men en dag på våren kom ett glädjande samtal från min pappa. Han sa att en skola hade en plats till mig om jag ville ha den. De hade egentligen fulla klasser men efter att fått höra vilken situation jag satt i så öppnade de upp en plats för mig. Så jag började nionde klass på en privatskola inne i stan i Karlskrona.
Jag försökte lägga allt bakom mig. Försökte glömma allergitjejen och nöttjejen så gott jag kunde. Och jag tog mig igenom niondeklass också. Dock började jag bli allt mer rädd, orosfylld och jag slutade lita på andra när det gällde min mat och mina allergier. Jag hade panikattacker hemma, jag började utveckal tvångstankar och tvångshandlingar kopplade till mina allergier och jag fick börja på BUP, Barn och Ungdoms Psykiatrin.
Jag fortsatte gå på BUP även när jag började första året på gymnasiet. Jag arbetade med mina problem men nöttjejen hade tyvärr följt med mig till gymnasiet. För nu hade eleverna på skolan där jag blivit utkastad i från också börjat gymnasiet. Och efter några allergireaktioner på skolan så var jag tillbaka i åttonde klass, bara det att nu var jag nöttjejen på hela gymnasiet i stan.
Känslan av utanförskap, uppgivenhet och ensamhet började igen. Kontakten på BUP utmanade mig, mina föräldrar utmanade mig hemma på min psykologs uppmaning och jag tyckte att livet inte skulle behöva vara så här svårt. Det gick till och med så långt att jag fick dödstankar och dödsångest varje gång jag skulle äta.
Men som i varje tunnel kommer man till slut ut i ljuset igen. Jag tog mig igenom det med hjälp av mina föräldrar, min syster och min psykolog. Jag kunde börja njuta av mat och livet igen och allt blev mycket lättare. Jag började tänka annorlunda. Tänka positivt och sluta betrakta mig själv som nöttjejen. De andra på skolorna fick kalla mig för vad de ville men jag slutade tro på det och det var det viktigaste.
Jag känner att alla dessa upplevelser har gjort mig starkare trots att jag då inte trodde jag skulle ta mig ur dem.
Ingen ska behöva uppleva detta eller liknande situationer pga av att de har allergi, astma eller något annan sorts funktionsnedsättning i dagens samhälle.
Jag vet att det finns många som tycker det är jobbigt att leva med något som gör att man är annorlunda men jag har lärt mig att tänka att det är inte funktionsnedsättningen som är den jag är, utan funktionsnedsättningen är bara något jag har, men jag är jag och inte mitt handikapp.
Jag är jag och inte mitt handikapp.